En tjej som förgyller livet!

I söndags lämnade vi hundarna hemma, tog med en bur och åkte iväg en sväng. När vi kom hem så hade vi med oss ett litet glädje ämne! Lilla Chiquita flyttade in! En underbar liten kattflicka på 13 veckor som är full av liv och upptåg. Första dygnet ägnade hon åt att sova, det är jobbigt att flytta! De stunder hon var vaken ägnades åt att morra åt sina nya syskon.

Igår kväll hade hon plötsligt sovit klart. Då blev det istället en massa bus och upptäcktsfärder. Är så härligt att se en sån liten sötnos upptäcka världen och livet!

Är imponerad över hur de andra tagit det hela. Bonnie är nyfiken, men reserverad, mest beroende på att Chiquita morrar så fort Bonnie kommer i närheten. Twix tycker att hon är jätte spännande, vill hela tiden fram och pussa på henne, och försöker få henne att busa genom att buffa på henne med nosen. Jig-saw är otroligt försiktig. Han kommer smygande och ber mej om lov att hälsa, sen nosar han på lite avstånd och låter Chiquita komma närmare. Kan stå så jätte länge och bara nosa och vifta på svansen. Underbart söt!

Tror den här lilla tjejen kommer passa in väldigt bra hos oss! Hon har redan en stor personlighet som gör att man bara älskar henne! Ska bli spännande att se hur hon utvecklas.

Tjejer kan!

Jobbade min första dag på sommarschemat igår. Så nu är man igång! Känns skönt! 9 veckors jobb, 9 veckor som man vet vad man kommer får för lön. Kanon! Dock så hade jag inte räknad med att få vara mekaniker på jobbet! Vilket var fallet igår.

När jag kom in för middags rasten vi 5 så stod min kollega på parkeringen och pratade med vaktmästaren. Hon hade fått punka på bilen…tydligen så kunde i vaktis byta däcket, vet inte om han inte hade tid eller vad det var…Då vänder min kollega sej till mej och frågar om jag vet hur man byter däck, för hon har inet gjort det på hur många år som helst. Ja, det ska jag nog klara av, blir svaret…Hmm…hur många gånger har jag bytt däck egetligen?? Visst, har gjort det några gånger, med hjälp…men aldrig helt själv! Nåja…vi bestämde att ta det sist på kvällen. Så vi halv 9 befann jag mej på parkeringen på jobbet och bytte däck! Och nog gick det! När jag väl hade strulat ett tag med att förstå mej på domkraften så gick det hela riktigt bra måste jag säga. Lite stolt över mej själv faktiskt!

Nåja…nu är det snart dags att ta sej iväg till jobbet för ännu en kväll!

Over and out!

En mysig helg!

Haft en riktigt härlig helg! Lördagförmiddag kom Melker hit, världens underbaraste lilla kille! Mamma var i Spanien och pappa skulle på trav, så då fick han vara hos moster och Jan-E. Lilla skrutten började med att sova middag i 2 timmar…sedan gick vi ut. Melker och Jan-E rensade ogräs medan jag vispade lite grädde. Sedan blev det jordgubbar och grädde på uteplatsen tillsammans med grannarna. Det är sommar! Sen lite mer ogräsrensande och en massa bus med lilla skitungen. Jan-E tvättade bilarna med, medans jag, Melker och grannarna socialiserade på parkeringsplatsen.

Efter en mysig eftermiddag så somnade lillaa prinsen vid 8, medan jag och Jan-E stannade uppe någon timme till och hade myskväll i tv-soffan tillsammans med hundarna.

Räknade med att bli väckt tidigt dagen därpå, och hade planerat en förmiddag på lekplatsen innan prinsen skulle hem. Men Icke sa Nicke! Klockan visade 09.25 när jag vaknade och kollade på klockan. Så bara att gå upp och få i Melker lite frukost. Innan vi ätit klart så kom Erik för att hämta honom…hade lika gärna kunnat sova fortfarande!

När prinsen åkt hem så tog jag och älsklingen en riktig mys dag. Bara slappade framför tvn hela dagen och tog det lugnt. På kvällen tog vi en promenaad med grannarna och alla hundarna. Skönt att komma ut en sväng med!

Med tanke på denna helgen borde jag vara ganska så pigg idag, men nej då….Är skit trött och har huvudvärk. Bra start på sommar vikariatet! Men men…bara att släpa sej iväg sen. Nu ska jag gå och duscha så kanske jag blir lite piggare iafall;P

Over and out!

RIP Nalle 2010.05.25-2011.06.11

Förra sensommaren lärde jag känna en underbar liten varelse. En kaxig liten hårboll som fick mina busfrön att söka skydd när de busade. I vintras blev denna varelse plötsligt en del av mitt liv. Han tog en del av mitt hjärta och höll det hårt. Jag älskade honom som om han alltid varit min. Han blev lillebror…han växte ihop med mina pojkar, han blev en stor del av våra liv. Jag såg med glädje på hans uveckling, hur han blev en underbar ung schäfer, den lugnaste och tryggaste schäfer jag någonsin träffat. Han hade sina egenheter, men det var dessa som gjorde honom speciell. Vi delade en kärlek, kärleken till hans husse. Har aldrig sett en hund som älskat sin husse så, som kunde ligga och deppa en hel dag vid dörren, i väntan på att husse skulle komma hem. Som sken upp som en sol, när han hörde hur dörren öppnades.

Jag har aldrig känt sådan glädje, som när vi var ute på promenad och släppte våra bebisar på ängen, när vi satt och såg på dem när de busade om pinnar eller smög på varandra i gräset. Jag har aldrig varit så nöjd, som när vi allihop trängdes i soffan, för självklart skulle den lilla drummeln också ligga i soffan, även om han inte fick plats där. Jag har aldrig blivit så varm i hjärtat, som första gången lillebror och mellanbror sov tillsammans i soffan, mellanbror underst och lillebror ovanpå. Lika nöjda båda två.

Tyvärr hade denna underbara lilla varelse ett problem. Han var sjuk. Det märktes ibland, han spydde då och då, mer än en frisk hund gör. Det kluckade om honom om han druckit för mycket vatten, eftersom allt lade sej i halsen på honom. Hela hans hals höjdes när han låg ner och andades. Men ingen av oss trodde att det skulle gå så här, att det inte skulle lösa sej. Under vår semester blev han riktigt dålig. När vi kom hem blev det bara värre. Lilla bebis vägrade att äta. Lilla bebis vägrade att dricka. Lilla bebis bara spydde. Vad kunde vi göra? Det fanns inget att göra.

Lördagen den 11 juni 2011 somnade han in. 1 år, 2 veckor och 3 dagar…så långt blev hans liv. Vi tröstar oss med att han ändå hade ett bra liv. Han blev älskad, han älskade och han var lycklig. Det är ett stort tomrum efter honom. varje kväll lyssnar jag efter dunsarna av när lilla drummeln lägger sej mot en vägg…men de kommer aldrig. Varje dag söker jag honom, men han finns inte här. Inte kroppsligt iallafall. Ibland känner jag hans närvaro, hur han andas på min arm, hur han lägger sej på mina ben. Är det inbillning? Eller verklighet? Jag vet inte, men väljer att tro att det är hans sätt att säga att han finns här, att han mår bra nu.

Han är saknad! Han är älskad! Han kommer aldrig att bli bortglömd. Han gjorde ett alldeles för kort gästspel på jorden, i våra liv. Himmlen har återtagit en ängel, vår ängel…